En helg som gör mig glad

Igår var en himla fin kväll. Vi mötte upp en ganska ny bekantskap, en mycket trevlig sådan, för att fira hans födelsedag. Under kvällen dök det upp en massa trevliga människor som jag inte har träffat förut som ville vara med och fira. X antal öl och en mycket speciell guidad tur senare promenerade jag och Kat hemåt och var mycket nöjda med kvällen.

Idag kommer David och Katarina hit och frossar i löjrom och bubbel och senare ska vi möta finaste Tillis som nu har flyttat hit på riktigt. Det måste förstås firas!

Fotosession i Kungsträdgården

Idag har vi plåtat körsbärsträden i Kungsträdgården. Issa fotade med sin systemkamera och jag testade filter med Instagram. Sjukt fina sakuraträd, som Isabelle lärde mig att träden heter på japanska.







Isabelles bilder:

Gästblogg - Issa skriver

Hejsan Sara´s läsare (om hon nu har några ;)

Jag är Isabelle - hennes systerdotter som är på besök här i Stockholm i några dagar!
Sara bad mig skriva detta inlägg om vad vi har gjort idag! (Ok, det kanske var jag som fråga..:)

Idag har vi bara slappat och så. Jag ville gå och besöka några butiker och gjorde av med 300 kr på en enda butik...My bad:) Fast sara sponsrade också med en slant.:) Sen gick vi på chokladfabriken och köpte choklad, vem kunde tro det? ^^
Sen skulle vi gå och äta amerikan pancakes på ett cafe vi var på förra året men vi kunde inte hitta den så vi åt crepes ist.
Efter maten ville vi gå och köpa lite cupcakes som igår, dom var ju bara föööör goda! Men dom hade stängt..:/
Då gick vi hem till Sara och sen gick vi ner till vattnet och åt kladdkaka och solade! Jag såg en jätte ful anka, eller vad det nu var. Sen märkte jag att det var Sara...hmm.
Nä skoja bara! Det var någon fågel som Sara visste precis vad det var för något! Hon är någon kärlek till fåglar, jag fattar typ inte? ;)

Just nu så sover Sara, fast hon pratar med mig. Weirdo! o_O

This is mee!

Finbesök i stan

Jag har bästaste Issa på besök i påskhelgen. Efter några timmars shopping drog vi till Cupcake Sthlm och inhandlade fika. Sen mötte vi Tobbe och David för en fika i vårsolen.


Hm, choklad eller citron/kokos...


... eller varför inte båda!


Okej, min var slut innan vi hann föreviga den på bild.



Grabbarna glassade i solen.

En morgon med sällskap

I morse gjorde jag och Tobbe en bra sak som jag aldrig brukar göra. Vi möttes upp innan jobbet och käkade frukost ihop, på det lilla nyöppnade stället vid mig som jag inte minns namnet på. Eftersom vi båda är grymt morgontrötta var det extra bra gjort.

Jag låtsades för en stund att vi satt på Murray's i New York istället för i Hornstull.

Softish helg

Festfria helger har vissa fördelar. Efter gårdagens katastrofmorgon med magkatarren från helvetet fick jag igår kväll energiboosten från himlen. Jag städade klädskrubben, möblerade om lägenheten och var ett energiknippe i största allmänhet. Idag parkhäng med Katarina och Tobbe och sol, sol, sol. Jag konstaterar: jag är en lyckligare människa på sommaren.


Självporträtt av parkhäng i vårsolen.


Bästa Kat hade köpt en överraskningspresent till mig, det här finfina soffbordet! No more coffee on the floor, jag blev så himla glad!

Hur det hela började

Egentligen började det för mycket länge sen. Med en ständigt närvarande prestationsångest och en inre röst som sa att inget nånsin var tillräckligt bra. En stress att inte räcka till, en oro över att göra någon besviken. Under många år gick det ändå att leva med den där känslan. Men någonting förändrades under de senaste åren. Jag tror att konsultbranschens prestationsinriktade vardag, där egentligen allt handlar om att prestera, leverera och sälja, var en starkt bidragande orsak. En annan var helt privat, ett förhållande som tog mer kraft än det gav. Kombinationen att behöva prestera både på jobbet och hemma blev ohållbar.

Många har frågat om det inte fanns varningssignaler. Om det fanns varningssignaler! Men jag hade slutat lyssna, ville inte se och ville inte förstå. Magkatarr, koncentrationssvårigheter, sömnlöshet, trötthet. Att gå som en dimma genom dagarna och bara längta efter att få gå och lägga sig och sen inte kunna sova. Rastlöst snurrande, timme efter timme. Och att sen när man slutligen somnat, vakna igen och igen. Jag började fantisera om att svimma på jobbet. För då skulle liksom inte vara mitt fel, utan kroppens på något sätt. Då skulle den säga ifrån och inte jag. För jag kunde inte.

Och jag minns den där dagen, på Liljeholmens vårdcentral, när allt bara brast. Jag pratade med en snäll kurator, som såg mig och lyssnade på vad jag sa. Det var inte förrän hon sa att jag inte kunde gå till jobbet som jag insåg det. Att det faktiskt inte gick längre.

Chockfrossa, smärta och en komplimang

I morse cyklade jag till vårdcentralen och hade sen bestämt mig för att jobba hemma. När jag kom in genom dörren hemma slog smärtan till. Från svanken och enda ner till vänster tå och jag kunde inte böja mig framåt. Försökte halvgråtandes och utan framgång hitta ett läge som inte gjorde ont och ringde kiropraktorn för en akuttid. Då kom frossan, hela jag skakade och hackade tänder, jag började må vansinnigt illa och samtidigt kändes det som att mina ben skulle gå av. Jag har nog aldrig haft så ont i hela mitt liv. Enligt kiropraktorn var det troligtvis en nerv i höften som kommit i kläm. Och smärtan var så stark att den hade framkallat chock, det var det som orsakade frossan.

På vägen från kiropraktorn mötte jag en äldre, distingerad herre som artigt frågade om han fick störa i mitt mejlande (jag gick med näsan i telefonen). "Hur känns det att vara så vacker?" frågade han, log, lyfte på hatten och gick vidare. Blek, mörbultad och utmattad stod jag kvar och log fånigt.

Pics

Solnedgång vid Årstaviken. Finfin kvällspromenad!

En tisdagskväll

Igår var bästa Tillis här. Vi gick på lägenhetsvisning, tillsammans med ca 20 andra personer som också var bostadssugna. Lägenheten var fin men dyr och hade lite för mycket insyn. Så Tillan letar vidare. Men det är så himla fint att hon ska flytta hit!

Sen gick vi till O'learys och mötte upp Tobbe och Katarina. Eftersom Tillan är en oförbätterlig sportnörd hade vi lovat att kolla på matchen mellan Manchester och Chelsea. Jag funderade mest över varför det blå laget hade tajtare tröjor än det röda.

Det är den som går vilse som finner de nya vägarna

Ok. Jag känner mig lite vilse. Strålande utgångsläge alltså. Då gäller det bara att hitta den där nya vägen. Om jag inte ska vara den där projektledaren längre, vem ska jag vara då? Jag klarar inte krav, prestationsångest och stress men jag behöver utmaningar, lust och arbetsglädje. Den balansen är fan inte lätt att hitta.

Nu när jag larvar omkring och gör vad jag vill blir det inte så mycket gjort. Jag liksom väntar på att den nya vägen ska ramla ner i huvudet på mig. För vägar ramlar ju ofta från himlen. Eller hur?

Även järnsparvar kan vara vanliga sparvar ibland

Men det betyder inte att de gillar det.

Jag pratar om det

Från början sa jag nästan inte till någon att jag var sjukskriven. Till de närmaste så klart men inte ens det var enkelt. För ingen, ingen hade fattat att det var så illa. Allra minst jag själv. Att jag var trött visste jag. Men jag fattade inte varför. Jag fattade aldrig att min ständiga prestationsångest åt upp alla mina krafter.

Jag sa aldrig något när jag träffade nya människor, jag fortsatte låtsas vara den där projektledaren fast jag inte jobbade. Det var så mycket enklare så. Ingen behövde bli besvärad och jag behövde inte skämmas. För jag skämdes. Det var den yttersta bekräftelsen på att jag var så där misslyckad som jag alltid hade misstänkt att jag var. Nu säger jag som det är. Det som hjälp mig allra mest är andra som pratat om det. Som vågat berätta att de inte heller orkade, om ångest, om sömnlöshet, terapi och väg tillbaka. De är mina hjältar! Jag tycker fortfarande att det är svårt. Men jag vågar berätta.

You and I we are two of a kind

Utanför var det kallt och natt. Vi flätade ihop våra kalla händer och gick igenom Stockholms gator upprymda av den där känslan som bara kan finnas när något är alldeles nytt. Nytt och trevande men ändå så självklart. Jag vet inte om det var folktomt eller om vi gick omgivna av människor, jag tittade bara dig. Min fötter var kalla men jag glömde bort att frysa. Vi gick hem till dig och glömde bort vinet vi skulle dricka.

Du tyckte att jag var vacker och du hade den finaste kropp jag nånsin sett. Jag kunde inte sluta titta på dig. Du låg på rygg i sängen och tittade på mig varje gång jag gick upp. Jag minns inte mycket av vad vi egentligen pratade om de där dagarna. Allt och ingenting. Vi drack massor av kaffe och åt mackor i din säng. Du spelade musik som du tyckte om för mig. Jag lånade dina för stora kläder och vi promenerade tillsammans. Vi såg på en svårförståelig film och diskuterade innehållet länge, den berörde oss i all sin konstighet. Vi skrattade mycket och det är sällan jag är så närvarande i nuet som jag var då.

Du dyker upp i mina tankar ibland. Jag är inte säker på att du egentligen förtjänar den uppmärksamheten. Men ibland finns du där och ibland låter jag dig störa. Jag tror inte att vi var kära i varandra, kanske inte ens förälskade. Jag har inga ord för vad vi kände, men jag vet att det fanns något elektriskt i luften mellan oss.

Crazy eyes

Uppladdning för fredagsöl.