Utanför var det kallt och natt. Vi flätade ihop våra kalla händer och gick igenom Stockholms gator upprymda av den där känslan som bara kan finnas när något är alldeles nytt. Nytt och trevande men ändå så självklart. Jag vet inte om det var folktomt eller om vi gick omgivna av människor, jag tittade bara dig. Min fötter var kalla men jag glömde bort att frysa. Vi gick hem till dig och glömde bort vinet vi skulle dricka.
Du tyckte att jag var vacker och du hade den finaste kropp jag nånsin sett. Jag kunde inte sluta titta på dig. Du låg på rygg i sängen och tittade på mig varje gång jag gick upp. Jag minns inte mycket av vad vi egentligen pratade om de där dagarna. Allt och ingenting. Vi drack massor av kaffe och åt mackor i din säng. Du spelade musik som du tyckte om för mig. Jag lånade dina för stora kläder och vi promenerade tillsammans. Vi såg på en svårförståelig film och diskuterade innehållet länge, den berörde oss i all sin konstighet. Vi skrattade mycket och det är sällan jag är så närvarande i nuet som jag var då.
Du dyker upp i mina tankar ibland. Jag är inte säker på att du egentligen förtjänar den uppmärksamheten. Men ibland finns du där och ibland låter jag dig störa. Jag tror inte att vi var kära i varandra, kanske inte ens förälskade. Jag har inga ord för vad vi kände, men jag vet att det fanns något elektriskt i luften mellan oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar