Jag pratar om det

Från början sa jag nästan inte till någon att jag var sjukskriven. Till de närmaste så klart men inte ens det var enkelt. För ingen, ingen hade fattat att det var så illa. Allra minst jag själv. Att jag var trött visste jag. Men jag fattade inte varför. Jag fattade aldrig att min ständiga prestationsångest åt upp alla mina krafter.

Jag sa aldrig något när jag träffade nya människor, jag fortsatte låtsas vara den där projektledaren fast jag inte jobbade. Det var så mycket enklare så. Ingen behövde bli besvärad och jag behövde inte skämmas. För jag skämdes. Det var den yttersta bekräftelsen på att jag var så där misslyckad som jag alltid hade misstänkt att jag var. Nu säger jag som det är. Det som hjälp mig allra mest är andra som pratat om det. Som vågat berätta att de inte heller orkade, om ångest, om sömnlöshet, terapi och väg tillbaka. De är mina hjältar! Jag tycker fortfarande att det är svårt. Men jag vågar berätta.