Oh, what a glorious morning

Vaknade helt förvirrad vid 5-tiden av ett mardrömsmaraton. Somnade om och kaoset i mitt huvud fortsatte.

Trött. Sen. Snabbt ut genom dörren och av bara farten åkte conversen på. Gissa om det regnade ute? Blöta, kalla fötter och ingen buss. När den äntligen kommer är den proppfull och åker förbi. Ännu mer sen. På nästa buss sitter en tonårstjej och skriker i sin mobiltelefon. När hon börjar skratta hysteriskt är det så, så nära att jag skriker åt henne att hålla käften.

Efter förseningen missar jag förstås även nästa buss. Förbannade 507:an visar sig bara gå en gång i halvtimmen efter 9. Bara att springa till nästa busshållplats.

En timme senare är jag framme. Glad och entusiastisk över vad en ny och spännande måndag har att erbjuda. Not.

Ur form

Trött, tröttare, tröttast. Hela veckan har handlat om att få sova. Men hur mycket jag än sover så blir jag aldrig pigg. Hittar tusen ursäkter för att inte börja med helgjobbet som jag vet måste göras. Alla mina tvivel och nojor överfaller mig, tvivel och nojor som jag trodde jag lagt bakom mig. Tydligen inte. De anfaller med full attack.

Och vilken är min strategi? Instinktivt vill jag smita, gömma mig och åka ifrån alltihop. Kan ingen bara packa ner mig i en väska och ta med mig till ett varmt land, placera mig på en strand med en bok i handen? Det vill jag. Nu.

Ett sällsynt exemplar

På lördag. Lasse och jag.