Precis så kändes det när beskedet kom.
När jag kom tillbaka efter att ha gått in i väggen talade jag om vad jag ville och genom att göra det fick jag det faktiskt att hända. Jag fick börja skriva igen. Jag fick nya, fina kollegor och jag kände mig uppskattad. Jag jobbade med människor som brydde sig om att jag var där. Jag orkade vara glad på jobbet igen. Jag VAR glad. Jag var jag igen. Sen fick jag veta att jag inte har något jobb längre.
En av mina vänner sa grattis. Flera har sagt att det kommer att leda till något bra. Kanske är det så. Men för mig, som lever med prestationsångesten som ständig följeslagare, betyder det också att jag hade rätt. Jag var inte tillräckligt bra. Visst, det handlar om pengar och vinst, mycket mer än det handlar om mig. Men det var ändå jag som fick gå. De gjorde det valet. Jag behövdes minst.
Jag blev sjuk på jobbet. För jobbet. Det är klart att jag redan vet att det inte var värt det. Att inget jobb i världen är värt att bli sjuk för. Men nu vet jag det liksom ännu lite mer.
Klart jag vet att det kommer att bli bra. Sen. Men det är aldrig roligt att bli bortvald.
