Hur det hela började

Egentligen började det för mycket länge sen. Med en ständigt närvarande prestationsångest och en inre röst som sa att inget nånsin var tillräckligt bra. En stress att inte räcka till, en oro över att göra någon besviken. Under många år gick det ändå att leva med den där känslan. Men någonting förändrades under de senaste åren. Jag tror att konsultbranschens prestationsinriktade vardag, där egentligen allt handlar om att prestera, leverera och sälja, var en starkt bidragande orsak. En annan var helt privat, ett förhållande som tog mer kraft än det gav. Kombinationen att behöva prestera både på jobbet och hemma blev ohållbar.

Många har frågat om det inte fanns varningssignaler. Om det fanns varningssignaler! Men jag hade slutat lyssna, ville inte se och ville inte förstå. Magkatarr, koncentrationssvårigheter, sömnlöshet, trötthet. Att gå som en dimma genom dagarna och bara längta efter att få gå och lägga sig och sen inte kunna sova. Rastlöst snurrande, timme efter timme. Och att sen när man slutligen somnat, vakna igen och igen. Jag började fantisera om att svimma på jobbet. För då skulle liksom inte vara mitt fel, utan kroppens på något sätt. Då skulle den säga ifrån och inte jag. För jag kunde inte.

Och jag minns den där dagen, på Liljeholmens vårdcentral, när allt bara brast. Jag pratade med en snäll kurator, som såg mig och lyssnade på vad jag sa. Det var inte förrän hon sa att jag inte kunde gå till jobbet som jag insåg det. Att det faktiskt inte gick längre.