Nån som känner igen sig?

En dag i vår webmasters liv

Will you be my valentine?

Igår var det valentinfest på Amore reklambyrå. Hjärtformade pizzor, massor av rött och hjärtan, det fanns till och med en spådam som grädde på moset. Men jag fick aldrig veta mitt öde, det var för lång kö... Dessutom var det förstås open bar. Open bar är inte bra för såna som ska upp och jobba dagen efter. Det vill säga jag. Om jag är trött i vanliga fall kan jag säga att imorse var jag död. Men men, jag kom i tid till mötet halv tio. Visserligen med gårdagens smink och en andedräkt som skulle kunnat klubba en sumobrottare. Men det var det värt!

Reklamfolk är lite speciella. Jag tittade storögt på alla trendiga reklambyråmänniskor med konstiga kläder. Tappade räkningen på hur många som hade svarta stora plastbågar och funderade på om tjejerna medvetet försöker vara så fula som möjligt... Ja, jag vet, det är jag som är otrendig och de som har stenkoll. Undrar hur man förväntas se ut när man jobbar på en kommunikationsbyrå? Jag kanske borde byta stil. Eller snarare skaffa en.

Visste ni förresten att slumpen verkar vara ett norrländskt begrepp? Alltså inte slumpen i betydelsen oförutsägbarhet utan slumpen i glaset. Man lär sig nåt nytt varje dag...

The incredible hulk

Vi har hysteriskt roligt på jobbet just nu. Eller jobbet, min kund Vägverket heter det ju nu förtiden. Det som från början var en vänskaplig smeknamnstävling har nu utvecklats till fullskaligt krig. Jag och Kat publicerade en fint photoshopad bild på David på intranätet och konfliktens upptrappning var ett faktum. Just nu råder kuslig stillhet vid fronten men vi väntar oss en gruvlig hämnd. I smeknamnsfinalen är vi nere i två förslag när det gäller mig: "Sparven" och "Hulken". David och Micke tillverkade ett fint bildkollage på mig som sparv och hulk och jag kan bara säga att gjorde mig mycket bra som hulk. Jag hör Davids och Kats fnysningar från andra sidan stan men Micke och jag är helt överens - Sara is the incredible hulk!

Olika perspektiv

Jag har inte så mycket att skriva om just nu. Endera beror det på att mitt liv inte är tillräckligt intressant att berätta om eller så är det som är tillräckligt intressant att berätta om lite för intressant. Man få välja det som känns bäst va?

På väg hem

View

Utsikt från flygplansfönstret: Solen går upp över Luleå, tidigt, tidigt.

Vardagslycka

Jag vet att jag gnäller mycket just nu. Men det finns mycket att vara glad över. Jag har varit hemma i helgen och äntligen fått träffa mina finaste. Och igår träffade jag mina Luleåtjejer och det kändes som att tiden stått stilla, som att vi fortfarande träffas varje dag och inte alls har bott på olika håll i över ett år. Det är det som är så fantastiskt med vänner, att man kan fortsätta precis där man slutade.

Saker som värmer mitt hjärta i vintermörkret:

• Att få komma hem till mina fina familj och vara efterlängtad. Att alla orkar lyssna när jag berättar resminnen i två dagar.
• Att barnen sparat ett pepparkakshjärta till mig från julafton.
• Mammas chokladbiskvier (som bara bakas en gång om året).
• Gos med spinnande solvarm katt. Extra poäng för den aktningvärda åldern av 17 år.
• Promenad i vintersolen med min fina syster som lånar ut alla sina vinterkläder för att jag ska slippa frysa.
• Att komma hem från semestern och upptäcka att en jobbresa till Luleå är inbokad och därför få träffa bästaste vännerna i norr.

Jenny med Victorkatt.