Som hemma

Jag har hittat den. Lägenheten som jag vill bo i. Det är inte den flashigaste eller lyxigaste lägenhet jag har tittat på. Inte heller den med flest kvadratmetrar.

Nej, den är ganska liten och köket behöver fixas till. Men läget är perfekt, det finns bygglov för balkong och som Anna sa "det är en sara-lägenhet." Och viktigast av allt: det kändes som hemma.

"Sara, du tror väl inte att du kan ha ett liv medan du letar lägenhet"

Sa min kollega som ägnat 1,5 år åt att köpa lägenhet.
Jag ger honom rätt.
Jag lever, äter, sover, drömmer och andas lägenheter.
All vaken tid går åt att till scanna nätet efter aktuella prospekt, gå på visningar och ha ångest över nästa bud. Den sovande tiden går åt till att drömma om budgivningar och att gnissla tänder.
Så här långt har jag lärt mig en sak: Min lägenhetssmak går inte ihop med min plånbok.
Så vad gör man? Letar mindre, längre bort eller ber banken om mer pengar?

Men visst är det kul också. Jag drömmer om eget hem, som bara är mitt, där ingen kan säga åt mig att jag måste flytta om några månader igen. Där jag får flytta in mina egna möbler, måla mina egna väggar och äntligen, äntligen vara hemma.

Konsultkaramellen in action

Jag använder M:s smeknamn på mig dagen till ära. Konsultkaramellen.
Jag har haft en fantastiskt bra dag på jobbet.
Presenterat en ny webbplats tillsammans med firmans vice VD för en mycket glad och nöjd kund.
Jag kan! Just idag kan jag vad som helst!

På väg igen!

Jag gillar att vara på väg. Det är bra för min rastlöshet tror jag. Man lämnar allt bakom sig och vet inget om vad som väntar när man är framme.

Den här gången är det ingen lång tripp. Göteborg, U2 och en helg med fina vänner är planen.

Glad, förväntansfull och som bonus, jag fick sittplats på tåget! Men jag åker till Göteborg baklänges...

Back to work

Tillbaka på jobbet och i vardagen börjar jag återigen fundera över prioriteringar och val. Är det verkligen rimligt att jobba heltid, att lägga en så stor del av sitt liv på att jobba? Finns det andra sätt att leva än ekorrhjulets 9 till 5-vardag? Törs man ens ifrågasätta utan att bli stämplad som lat och arbetsovillig? Kanske är det annorlunda om man verkligen brinner för sitt jobb, kanhända att drivkraften är en annan då.

Jag funderar över andras sätt att leva, avvundas två bekanta som varit ute och rest i flera månader och nu jobbar åt sig själva, på sina egna villkor. De kommer inte att bli rika på sina val men kanske njuter de av sin vardag på ett sätt som jag inte gör.

Lösa planer om en lång resa nästa vinter börjar ta form men kan jag åka? Vad säger de på jobbet, kan jag hyra ut om jag köpt lägenhet och hinner jag spara tillräckligt med pengar? Befinner jag mig då i en tillvaro som jag vill åka ifrån? Eller är det bara jag som sätter mina egna begränsningar?

Medan jag skriver skäms jag lite. För att jag alltid längtar bort och efter mer. Men rastlösheten har slagit sig ner i min kropp och vill inte ge sig av. Jag längtar efter den ro som jag inbillar mig att man känner när man är nöjd och slutar sträva längre bort.

I'll be there for you...

Jag fick se vännerhuset i New York! Av någon underlig anledning tappade vi helt bort vänner-introt som vi försökte sjunga när vi stod där. Jag skyller på T som envisades med att sjunga introt till cheers hela tiden...

Med tankarna på annat håll...

... och för lite sömn i kroppen klev jag på tunnelbanan efter jobbet. Och åkte åt fel håll. Försjunken i mina egna tankar tog det tre stationer innan jag märkte vart jag var på väg. Snurrigt.