Tillbaka på jobbet och i vardagen börjar jag återigen fundera över prioriteringar och val. Är det verkligen rimligt att jobba heltid, att lägga en så stor del av sitt liv på att jobba? Finns det andra sätt att leva än ekorrhjulets 9 till 5-vardag? Törs man ens ifrågasätta utan att bli stämplad som lat och arbetsovillig? Kanske är det annorlunda om man verkligen brinner för sitt jobb, kanhända att drivkraften är en annan då.
Jag funderar över andras sätt att leva, avvundas två bekanta som varit ute och rest i flera månader och nu jobbar åt sig själva, på sina egna villkor. De kommer inte att bli rika på sina val men kanske njuter de av sin vardag på ett sätt som jag inte gör.
Lösa planer om en lång resa nästa vinter börjar ta form men kan jag åka? Vad säger de på jobbet, kan jag hyra ut om jag köpt lägenhet och hinner jag spara tillräckligt med pengar? Befinner jag mig då i en tillvaro som jag vill åka ifrån? Eller är det bara jag som sätter mina egna begränsningar?
Medan jag skriver skäms jag lite. För att jag alltid längtar bort och efter mer. Men rastlösheten har slagit sig ner i min kropp och vill inte ge sig av. Jag längtar efter den ro som jag inbillar mig att man känner när man är nöjd och slutar sträva längre bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar