Jag vill byta till en fönsterplats

Nytt ordspråk

Igår hade vi städ- och flyttdag på jobbet.

Med öl och vinservering.

Slutsats: Det är mycket roligare att städa med en öl i handen.

"Hellre än öl i handen när man städar än... eh... ingen"

Önskan om att vara någon annanstans

Jag vill inte jobba.

Jag vill dricka fredagsöl.

Det var bara det.

As time goes by

Kille i bankomatkön lördag kl 23.30: "Hej tjejer! Ska ni på oscar? Eller, ni kommer kanske inte in där, ni har har väl inte åldern inne." (23)

Jag: "Tack för komplimangen, du gjorde precis min kväll!"

Killen: Tar ett steg närmare och tittar noga på mig "Nej, nu ser jag, inga problem för dig att komma in."

Jävla snorunge.

Nästa uppmuntrande kommentar kom från en kille i bekantskapskretsen: "Det är ju synd att tjejer börjar förfalla i 35-årsåldern. Vi killar blir ju bara snyggare och snyggare men för tjejer går det bara utför".

Han har visst aldrig hört talas om kulmage och håravfall. Hehe...

Hur skulle det se ut om alla beslut man fattade var kloka?

Då skulle ju livet bli ganska förutsägbart. Nej, tacka vet jag alla ogenomtänkta, spontana beslut som krånglar till allting. De där besluten som verkar så rätt vid en viss tidpunkt men kanske inte riktigt är det dagen efter. Det är ju de som gör livet spännande. Eller hur?

En doft av vår

Det är nånting magiskt med våren. Klarblå himmel, varma vindar och en sol som återigen smeker våra kinder. Mälarpaviljongen öppnar igen, proppfull med människor som njuter av våren. Plötsligt är ingen stressad, ingen irriterad. Alla bara vänder sina ansikten mot solen och ler. Jag och M hittade bästa platsen med utsikt över alla de vackra, drack rosévin och bara fanns till.

Välkommen våren.

Världen stannade upp lite...

.... fast ändå inte. Inget världsomvälvande har hänt. Inget har hänt alls, förutom att jag varit dunderförkyld och inte orkat ta upp mig upp ur sängen några dagar. Inte märkvärdigt med det. Det märkvärdiga är att samtidigt som min värld stannade upp lite, och tankar som inte hunnit bli tänkta hann bli det, är att världen inte tillåts stanna upp. Eller är det bara i mitt huvud det är så? Med ständig uppkoppling förväntas man vara anträffbar hela tiden. Jag menar, svara på några mejl i telefonen från sängen är väl inte så ansträngande? Eller ringa några samtal mellan nysattackerna?

Ibland längtar jag till en tid när man var oanträffbar när man var sjuk. När det var helt otänkbart att ringa en kollega som hade semester. När det var fredag eftermiddag gick man hem och jobbet fanns inte förrän på måndag morgon. Så är det inte längre. Jag är inte klar med föreberedelserna inför måndagen, alltså jobbar jag i helgen. Mer regel än undantag för många. Hos mig sitter känslan kanske mer i huvudet än finns i verkligheten, att jag hela tiden måste, att alla förväntar sig att jag ska.

Medan jag sov bort min förkylning blev det vår utanför mitt fönster. Den förändringen hade jag gärna velat vara med på. Men ekorrhjulet får gärna stå stilla en liten stund till.