.... fast ändå inte. Inget världsomvälvande har hänt. Inget har hänt alls, förutom att jag varit dunderförkyld och inte orkat ta upp mig upp ur sängen några dagar. Inte märkvärdigt med det. Det märkvärdiga är att samtidigt som min värld stannade upp lite, och tankar som inte hunnit bli tänkta hann bli det, är att världen inte tillåts stanna upp. Eller är det bara i mitt huvud det är så? Med ständig uppkoppling förväntas man vara anträffbar hela tiden. Jag menar, svara på några mejl i telefonen från sängen är väl inte så ansträngande? Eller ringa några samtal mellan nysattackerna?
Ibland längtar jag till en tid när man var oanträffbar när man var sjuk. När det var helt otänkbart att ringa en kollega som hade semester. När det var fredag eftermiddag gick man hem och jobbet fanns inte förrän på måndag morgon. Så är det inte längre. Jag är inte klar med föreberedelserna inför måndagen, alltså jobbar jag i helgen. Mer regel än undantag för många. Hos mig sitter känslan kanske mer i huvudet än finns i verkligheten, att jag hela tiden måste, att alla förväntar sig att jag ska.
Medan jag sov bort min förkylning blev det vår utanför mitt fönster. Den förändringen hade jag gärna velat vara med på. Men ekorrhjulet får gärna stå stilla en liten stund till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar