Jag träffade min psykolog idag. Han är inte dum den killen. Jag kan lura mig själv men jag kan inte lura honom. Sakta men säkert får han mig inse att jag snabbt faller tillbaka i gamla mönster. Det är knepigt det här med att bryta sina tankebanor. Jag trodde att det skulle vara som en pollett som trillar ner, att man en dag liksom knäcker koden och sen fattar. Så är det inte. Men det är fint att han påminner mig.
På lunchen råkade jag ta en kille i skrevet. Jag lovar att det var helt oavsiktligt. Det var mycket folk, han stod i dörren, jag skulle dra på mig handsken... och hoppsan. Min hand i hans skrev. Istället för att be om ursäkt som en normal människa skyndade jag mig ut det fortaste jag kunde. Och informerade mina kollegor om att vi nog ska gå någon annanstans och luncha de närmaste veckorna.
Du vet att det kommer att komma (om det inte redan gjort det) men jag kör ändå: Skrevtittar-Sara! :)
SvaraRaderaJag tror vi byter "tittar" mot "grabbar"... Så fruktansvärt roligt! Tack!
SvaraRaderaFan, Märy hann före... HA HA HA HA HAAA!
SvaraRaderaDet finns inom dig och du kan liksom inte kontrollera det. Men fint att du erkände här på bloggen. ;)
Jodå Mary, jag visste att det skulle komma :) Jag ser det som lite av min livsuppgift att roa mina vänner genom att göra dumma saker!
SvaraRadera