Ordet fail

... sammanfattar ungefär allt vad jag kände. Ett gigantiskt misslyckande. Att säga till nån att jag orkar inte, nu går det inte längre, jag går sönder; det kan man ju inte göra. Jag kan inte göra det. Och ändå var det det jag hörde mig själv säga: jag går sönder, jag kan inte andas. Men de sa inte åt mig att bita ihop, skärpa mig eller sluta överdriva. De sa istället: "Du måste vila. Vila nu och sen behöver du hjälp att lära dig hantera stress och krav". Får man stanna upp och ta en paus? Får man får vila, återhämta och bli människa igen? Många kloka personer som jag känner säger det. En del av mig tror att de ljuger lite för att göra mig glad men jag försöker lyssna.

Men vad säger man på jobbet? Jag kan ju inte säga att jag inte kan, får inte säga det, vad ska de tro om mig? Att jag är en sån som inte pallar, att jag är misslyckad och inte kan prestera. Kan inte prestera. Kan inte prestera. Kan inte prestera. Att ringa kändes omöjligt, jag skickade ett mejl. Och de svarade: "Vila nu. Vi tar hand om jobbet. Lyssna på kroppen". De sa inte att jag var misslyckad och inte ställde upp för företaget. De sa inte att jag inte jobbat tillräckligt hårt för att ha rätt att känna så. Kanske tänker de så ändå, i mina mardrömmar gör de det. Men de sa inte så.