Kravlös lunch

Trött, tröttare, tröttast efter helgens utsvävningar.
Osminkade, röda ögon.
Osocial som sjutton.
Lunch själv i solen, tid bara för mig.
Då kommer han.
Lika vacker som alltid.
Lunchar med mig.
Är det lagen om alltings jävlighet? Eller betyder det att jag borde börja fixa mig på mornarna och kliva upp tidigare för att slippa obehagliga överraskningar?
Men, skulle jag ha varit skitsnygg och stylad till tänderna skulle jag ha fått sitta där själv. Garanterat.